Nännie

Sjukhusvistelsen är över för denna gången och jag har äntligen fått komma hem till mitt lilla krypin igen. Denna gången känns det bättre än alla gånger tidigare. Jag trivdes inte alls på Östra och den avdelningen jag blev inlagd på. Så opersonligt och jag kände mig mest ivägen. Inte roligt alls..

Men nu är jag hemma, med hyffsat goda besked också. Inne i buken såg det mycket bättre ut än vad som var väntat. Man hittade några småcystor igen som är ivägskickade på analys. Förhoppningsvis är det inget elakartat än.
Så som det ser ut nu slipper jag den där hemska tarmoperationen som var planerad framöver och istället blir det en ny titthålsoperation om 2 år igen. Jag hoppas så innerligt att jag kan få vara frisk i några flera år till!

Nu blir det vila i några dagar men jag ska nog allt snart vara fit for fight igen!
Hoppas ni har det bra kära vänner, ta hand om varandra!

♥

Torsdagens besök nere i Göteborg på Östra sjukhuset blev inte alls som jag trott och förväntat mig. På mindre än 10 minuter skakades hela mitt liv om och nu är jag fylld med frågor, rädsla och en ovisshet som gnager sönder mig!

Väntar på remisser till röntgen här i Skövde och titthålsoperationen i GBG. Jag hoppas så innerligt att ett mirakel slår till och att det slipper bli mer än så. Varför kan jag inte bara få vara frisk för???

Var nere i Göteborg i tisdags också och röntgade axeln. Ska bli spännande att se vad det visade. Hoppas det onda kan gå att få bort av enbart träning.

Utöver dessa läkarbesök i veckan så blev jag uppsagd från jobbet i måndags. Helt galet skönt att komma därifrån!
Eftersom läget inte är okej mellan mig och "regeringen" på det stället och över hur jag har behandlats så valde facket att jag skulle få sluta på dagen men ändå ha full ersättning hela november ut. Detta gick igenom om jag valde att avsäga mig återanställningsskyddet genom LAS. Behöver jag säga att jag gjorde det med nöje!?

Så nu är jag ute i jobbdjungeln igen som så många andra. Först ut i morgon blir ett möte med nån slags coach som jag ska ha kontakt med tills jag får ett nytt arbete att knalla till. Får väll se hur det går med den biten.

Nu när jag är ledig om dagarna kanske det finns chans att ta hand om sig själv. Försöka finna livsglädjen igen. Ska spendera tiden med nära och kära som betyder och bara göra sånt som faller mig in. Jag ska ta hand om mig själv!

Inget positivt inlägg denna gången heller, men snart, snart... :)

♥

Sällan förut hade jag haft det i tal eller tanke. Det lilla ordet som skrämmer och plågar oss så. Ordet är Cancer.
Idag för 3 år sedan somnade min älskade pappa in. Denna (milt utryckt) skitsjukdom kan fara käpprätt åt helvete!

Åren, månaderna, dagarna och även timmarna utan dig är riktigt jobbiga. Jag tänker på dig ofta, flera gånger om dagen om sanningen ska fram. Ju längre tiden har gått desto svårare har det blivit. Tiden läker inga sår anser jag. Men kanske det blir lite lättare med tiden?

Tre hela år utan dig och hela livet har jag kvar. Hur ska jag klara det? Jag kan inte förstå det. Inte konstigt att jag aldrig känner mig hel när du inte finns hos oss, hos mig längre. Jag är trasig utan dig!

Ikväll satte vi blommor på pappsens grav. Det blev blommor i diverse orangea, gula och röda färger nu när hösten står på ingång. Det blev jättefint.

Nu ska jag krypa ner i sängen, kika en extra gång på ditt foto som pryder min bänk, sen hoppas jag att jag kan få sova så gott. Jag hoppas du gör det också pappa!

"För vi har pluggat färdigt och skolan den är slut och sommarlovet börjar om bara  någon minut. Den blomstertid nu kommer betyder absolut, att vi har pluggat färdigt, så snart så springer vi ut..."

Nostalgi är det enda jag kan säga! Tänk så underbart att få vara barn igen och stå och sjunga (läs skrika) dessa rader i kyrkan igen. Jag minns känslan så väl dagen innan man gick på sommarlov, morgonen man vaknade upp och skulle till kyrkan för att träffas en sista gång innan det var dags för sommarlov. Helt underbar känsla!

De senaste kvällarna har jag spenderat i soffan och kikat igenom gamla VHS-filmer som pappa min spelade in när vi var små. En del är över 20 år gamla och det är helt underbart att se. Pappa skymtas emellanåt också och det är svårt att hålla tårarna tillbaka. Ju längre tiden går glömmer jag mer och mer av hur han såg ut, hur han lät och hur han var. Därför är det så skönt att ha dessa filmer så man kan få sätta sig tillbaka, njuta och minnas lite.

Jag har ganska roligt åt mig själv då jag mest verkade vara en liten efterbliven skitunge som ägnade tiden åt att räcka ut tungan eller bara gå runt och se mest puckad ut. Haha.

Annars händer inte så mycket om dagarna. Jag har semester och gör absolut ingenting om dagarna. Det är välbehövligt med vila men ack så tråkigt. Jag vill göra massor, men jag bara orkar inte! Näst intill klättrar på väggarna här hemma istället. Tyvärr går veckorna alldeles för fort och jag har bara en semestervecka kvar. Bittert!

Nu ska jag kika vidare på filmerna och sen väntar sängen faktiskt. Dags att börja vända tillbaka på dygnen lite smått igen. Jag hoppas ni alla har haft och har en underbar sommar! Skiv gärna en rad eller två och berätta hur ni har det!

Krams Nännie
♥

Ja denna vecka har rört om uppe i knoppen kan jag lova. Det har skett saker som fått mig att tänka nonstop alla dygnets timmar. Och ja, jag är helt slut!
Det finns så mycket jag skulle vilja få sagt men jag vet inte i vilken ände jag ska börja? Allt är ett enda stort kaos!

Jag hoppas kunna komma på bättre tankar under helgen. I morgon ska tjejgänget ut och äta på Pims. Efter det blir det bio, Sex And The City, såklart! Och om vi är på humör efter bion blir det nog en tur till Bogrens. Sen återstår att se vad resten av helgen har att erbjuda.

Nu ska jag ge sängen och sömnen ett försök...

♥

"2 år sedan.

Det slog mig att det är den 26 april idag. Ett datum som får mig att tänka på pappa. Det var på denna dag för två år sedan vi fick hans cancerbesked och hela livet vändes upp och ner på en sekund. Jag minns hela situationen så väl. Jag och min vän Ia var på väg hem från stan. Vi hade gått hem och för en gångs skull hade jag släppt tankarna om att någonting var fel på pappa. Vi skrattade hela vägen. När jag kom in i lägenheten så möttes jag av att mamma och Ola satt och grät i köket. Det första som slog mig då det var att Ola skulle göra slut. Det var min enda tanke. Jag minns mammas ord så väl och det var många tårar som fälldes under den kvällen och natten.

Från och med den dagen levde vi alla i nått slags vakum. Det var inte någon som förstod någonting. Alla hade frågor men det fanns inga svar. Att leva i den ovissheten var det värsta jag varit med om. Det tog musten ur mig helt och hållet!
Veckorna gick och varje dag varierade från det bättre till det sämre. Man kunde aldrig veta hur pappa skulle må och det var svårt att veta hur man själv skulle bete sig.
De dagarna han mådde "bra" var guldvärda och det var dem man fick bära med sig för att orka. Men även de bra dagarna med mycke skratt blev ofta till kvällar och nätter med många tårar.

Idag sitter jag här med lika många frågor och inga som helst svar. Varför han?
Trots att bara två år har gått så är jag är rädd att jag håller på att tappa minnena från honom. Jag försöker komma ihåg hur han såg ut, hur han lät och hur han var. Det försvinner mer och mer för var dag som går. Jag vill inte glömma!

Nu har det gått två extra dygn utöver sista toalettbesöket så nu ska jag kunna socialisera mig utan att smitta vidare denna vinterkräksjuka. Känns skönt! Dock är jag ganska trött och slut i kroppen så jag orkar inte med så speciellt mycket.

Ikväll ska jobbet ut på after work och bowling. Jag hade också velat vara med ju. Kanske att jag åker in en sväng och ser vem som vinner bowlingen bara. Får se helt enkelt.

I morgon är det lördag och på kvällen blir det nog lite filmmys med Annika. Sen på söndag ska vi ut till Timmersdala för att fira min plastbrorsa (vi är inte längre bara systrar!! =) Haha! Han har fyllt 25. Det blir fullt hus och det kommer en hel del folk som jag inte har träffat än. Ska bli kul :)

Men nu ska jag ta mig upp ur soffan, fixa iordning mig en smula och sen traska iväg upp till Esplanaden. Ska se om det har kommit in något kul i butikerna och lite frisk luft lär inte heller skada.

Tjingeling!

♥

Det ska då ta mig fan alltid vara något som härjar och jag blir så trött på det!
I söndags morses vaknade jag upp och var totalt väck. Fumlade mig ur sängen men trillade ihop minst två ggr på väg till toaletten. Fick vända om och så där fortsatte det nästan hela dagen. Kom mig tillslut upp och jag mådde ruskigt illa. Pendlade mellan sängen och toaletten. Kramper i magen och jag trodde seriöst jag skulle avlida emellanåt. Pratade med sjukvårdsupplysningen som rådde mig till vätskeersättning men inte ens den gick att få ner. Istället försökte jag sova bort smärtan hela dagen lång.

Igår hade smärtan fortfarande inte försvunnit och jag fick återigen ringa sjukvårdsupplysningen. De sa åt mig att fara till akuten. Sagt och gjort. Väl där tog det några timmar innan läkaren kom. Prover togs och det visade sig vara en infektion någonstans i kroppen så jag blev inlagd för observation på KAVA. Fick stanna över natten och proverna i eftermiddags visade att jag bar på vinterkräksjukan och jag blev "utsparkad" med en gång. Skönt att komma hem faktiskt och jag mår mycket bättre redan. Nu blir det isolering de närmsta dagarna. Hur fan ska detta gå??

Jag hatar verkligen sjukhus och allt vad det innebär. Det får mig att tänka på pappas jobbiga tid. Mycket frågor som söker sina svar och många tårar nerför kinderna.

Sen slog det mig också när jag låg där att det var två år på dagen som jag låg inne senast, då jag hade opererat buken. Pest och pina den vistelsen också!
Ska tillbax för skallröntgen på måndag men sen efter det hoppas jag att jag slipper det där jävla sjukhuset på ett bra tag. Det tär definitivt på psyket att behöva åka dit!

Kanske det kommer ett muntert inlägg nån annan dag, kanske inte...

♥

Så sjukt hur olika dessa människor är som man träffar på där ute i vården. En del verkar ha lessnat på sitt jobb för längesen och jag kan helt ärligt inte förstå vad dessa människor gör kvar på sin arbetsplats. Söker man vård så finns det förmodligen en anledning till det och varför ska man då om och om igen få dessa käftsmällar? Sen finns det de personer som är helt underbara. De som verkligen lyssnar och tar det man säger till sig. Under dessa veckor har jag fått ta del av bägge sorter.

Nu är jag i alla fall gång med lite olika undersökningar och behandlingar. För den vidriga huvudvärken så har jag fått den simpla diagnosen "spänningshuvudvärk" och för armen något som heter "impingement syndrom". Så där är det sjukgymnastik, akupunktur och massage som gäller till en början. Inväntar också en remiss till skallröntgen. Förmodligen och förhoppningsvis kommer den inte visa någonting. Men då vet jag att det inte är nått fluffens där och jag kan släppa de funderingarna.

Sen har vi ju den där underbara magen. Min "älskade" mage. Suck!
Idag var jag med om en av de vidrigaste sakerna i mitt liv. Jag var på KSS och gjorde en gastroskopiundersökning. Fy fan! Det var bland det mest obehagligaste jag vart med om faktiskt. Fick en smula panik när jag låg där i mina egna spyor. Hujedamej! De tog prover på tolvfingertarmen också då slemhinnerna var lite för släta. Kunde tydligen bero på glutenintolerans. Nu är den över iaf och det var som läkarna trodde, ett stort bråck på magmunnen. Inget farligt men ack så tråkigt då jag måste äta medicin för det varje dag fram igenom.

Tänk att sådana här vanliga "smågrejjer" kan sabotera ens liv så brutalt. Helt sjukt egentligen.


Nåja, annars då? De senaste veckorna har vart väldigt lugna faktiskt. Har använt det sunda förnuftet och hållt mig hemma. Det har vart riktigt sköna helger med mina vänner. Film, god mat, bio och bara en massa mys. Mina vänner är helt fantastiska och jag njuter i deras närhet!

Till påsk blir det utgång. Förmodligen både på torsdag och lördag. Dock lugna sådana :)
Nu ska jag knapra lite ruccola och sen blir det sängen om en stund. Jag är trött, trots min långa powernap förut.

Men så kära vänner, hur mår ni då? Händer det nått kul i era liv? Berätta för mig!
Och lilla Nen, grattis till utökningen!! Vilken goding :) Jag är så grymt inponerad av er alla som tatt steget att bilda familj! Jag själv nöjer mig med syskonbarn än så länge. Det är faktiskt ett till på väg... ;) Wiiiie.

Må så gott!

♥

Dagarna går, veckorna går, månaderna går och åren går dom också. Vem kom på att tiden läker sina sår? Den människan hade så fel!

Ju längre tiden går desto ondare gör det inom mig. Kanske för att man börjar förstå vad man gått igenom? Verkligheten kommer på något vis ikapp en själv och jag bär på så många frågor. Det finns många saker jag ville gjort annorlunda också. Varför pratade vi aldrig om det vi gick igenom? Handlade det om rädsla, hopp, ovisshet?

Alla dagar utan honom sliter hårt på mig och jag tänker på honom varje dag!

Here we go again...

Efter en ruskigt kul utekväll i lördags (som innehöll allt, mer och mindre bra händelser) så ville väll någon att jag skulle straffas. Sitter nu här med både halsfluss och öroninflamation, vilket suger totalt.
Kände i söndags kväll att jag började få ont i kroppen. Jag trodde dock bara att det var träningsvärk som kom smygandes efter nattens bravader. Men så fel jag hade! Vaknade måndag morgon med sådan smärta att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Halsen uppsvullen, feber och så ont i öronen. Har vart på vårdcentralen och fått antibiotika i veckan så jag hoppas skiten ska vara över snart.

Har knappt varit utanför dörren sen i lördags natt och jag börjar smått krypa upp på väggarna här. Det är inte min grej att sitta hemma ensam och ingenting göra. Sätter på nån film då och då men den stängs av lika snabbt då jag inte får ro till att ligga still och kika. Det fullkomligt suger det här! Och jag som ska vara hemma från jobbet i två dagar till. Hur ska det gå? Underhåll mig gärna, tack!

Idag har jag haft kraft till att plocka undan lite här hemma och diska upp diskberget som blivit under dessa dagar. Ska hoppla in i duschen också eftersom det var några dagar sen sist. Fy bubblan! Kanske man känner sig en smula piggare bara utav det då. Vi får väll se :)

Måste knalla upp till affären och handla också. Man måste ju trots allt få mat i sig. Tur det finns bänkar att vila på när man väl knallat dom där 150 metrarna. Haha :)

Hepp, dags att fortsätta göra något vettigt av den här dagen.

Tiing tjiing.

♥

Ja kära vänner det är precis vad Nännie har gått och blivit. Varför har ingen sagt att just den sortens sallad är jättegod!? Måste dock ha rödlök och fetaost till. Mums! Varje ny människa som ser mig äta blir lika förvånad över att tallriken fyllts med sallad istället för andra onyttigheter. Haha.

Nåja, fick igår en kommentar från "lilla" Nen om att hon ville ha uppdatering här i bloggen min. Varpå jag svarade att mitt liv endast handlar om festande och att det inte är så kul att läsa om det hela tiden (eftersom jag håller alla busiga påhitt utanför bloggen). Men det är just FEST mitt liv stavas. Håller dock på med en omvändning där. Nykter förra helgen och även denna helgen blir riktigt lugn. Ser fram emot det märkligt nog. Imorgon blir det en tvätt/städkväll sen ska jag bara njuta av egentiden som ges och göra absolut ingenting. Sen på lördag kommer Annika och Malin hit. Först ska jag få en välbehövlig massage av Malin. Äntligen!!! Sen ska vi äta lite gott och kika på melodifestivalen. Har inte sett något av den än så det kan ju bli en smula intressant. Hehe.

Nästa helg är det "Hela huset gungar" på Bogrens. Då är planerna lite käk på Harrys tidigare under kvällen för att senare skaka rumpan på dansgolvet. Hoppas nån gullunge som läser här vill följa med, typ Jossan!!? =P ;)

Nej nu ska jag packa ner min rödspätta och sallad i matlådan så jag kan få krypa ner i sängen alldeles strax...

Natti.

♥

Ja kära vänner, en tvådagars är återigen förbi. Jag som skulle fortsätta på mina nyktra månader. Vad händer egentligen? Så kass jag är!

Jobb på veckorna och bara en massa fest på helgerna. Det är så mitt liv ser ut nu och något mer har jag liksom inte att berätta om. Det är ganska så tragiskt egentligen. Försöker styra upp det men det bara går inte. Blä!!

Har under gårkvällen tappat bort mina nycklar också. Inte det minsta kul! Har jag förbaskat tur ligger dom hos Vickan där vi förfestade. Har jag mindre tur kan dom ligga precis vart som helst och då känner jag mig ganska så stekt. Lär bli en dyr historia för den delen också. Jag hoppas då på det bästa iaf.

I morgon är det dags för jobb igen. Känns väldigt tungt faktiskt i allt kaos som är. Men vi alla försöker göra det bästa utav situationen som är. Sen är det bara till att vänta ut månaderna och jubla den dagen taket sitter på plats igen.

Nej nu måste jag styra upp den här söndagen.

Tjiiing

♥