Nännie

Det slog mig att det är den 26 april idag. Ett datum som får mig att tänka på pappa. Det var på denna dag för två år sedan vi fick hans cancerbesked och hela livet vändes upp och ner på en sekund. Jag minns hela situationen så väl. Jag och min vän Ia var på väg hem från stan. Vi hade gått hem och för en gångs skull hade jag släppt tankarna om att någonting var fel på pappa. Vi skrattade hela vägen. När jag kom in i lägenheten så möttes jag av att mamma och Ola satt och grät i köket. Det första som slog mig då det var att Ola skulle göra slut. Det var min enda tanke. Jag minns mammas ord så väl och det var många tårar som fälldes under den kvällen och natten.

Från och med den dagen levde vi alla i nått slags vakum. Det var inte någon som förstod någonting. Alla hade frågor men det fanns inga svar. Att leva i den ovissheten var det värsta jag varit med om. Det tog musten ur mig helt och hållet!
Veckorna gick och varje dag varierade från det bättre till det sämre. Man kunde aldrig veta hur pappa skulle må och det var svårt att veta hur man själv skulle bete sig.
De dagarna han mådde "bra" var guldvärda och det var dem man fick bära med sig för att orka. Men även de bra dagarna med mycke skratt blev ofta till kvällar och nätter med många tårar.

Idag sitter jag här med lika många frågor och inga som helst svar. Varför han?
Trots att bara två år har gått så är jag är rädd att jag håller på att tappa minnena från honom. Jag försöker komma ihåg hur han såg ut, hur han lät och hur han var. Det försvinner mer och mer för var dag som går. Jag vill inte glömma!