Åren flyr iväg.
"2 år sedan.
Det slog mig att det är den 26 april idag. Ett datum som får mig att tänka på pappa. Det var på denna dag för två år sedan vi fick hans cancerbesked och hela livet vändes upp och ner på en sekund. Jag minns hela situationen så väl. Jag och min vän Ia var på väg hem från stan. Vi hade gått hem och för en gångs skull hade jag släppt tankarna om att någonting var fel på pappa. Vi skrattade hela vägen. När jag kom in i lägenheten så möttes jag av att mamma och Ola satt och grät i köket. Det första som slog mig då det var att Ola skulle göra slut. Det var min enda tanke. Jag minns mammas ord så väl och det var många tårar som fälldes under den kvällen och natten.
Från och med den dagen levde vi alla i nått slags vakum. Det var inte någon som förstod någonting. Alla hade frågor men det fanns inga svar. Att leva i den ovissheten var det värsta jag varit med om. Det tog musten ur mig helt och hållet!
Veckorna gick och varje dag varierade från det bättre till det sämre. Man kunde aldrig veta hur pappa skulle må och det var svårt att veta hur man själv skulle bete sig.
De dagarna han mådde "bra" var guldvärda och det var dem man fick bära med sig för att orka. Men även de bra dagarna med mycke skratt blev ofta till kvällar och nätter med många tårar.
Idag sitter jag här med lika många frågor och inga som helst svar. Varför han?
Trots att bara två år har gått så är jag är rädd att jag håller på att tappa minnena från honom. Jag försöker komma ihåg hur han såg ut, hur han lät och hur han var. Det försvinner mer och mer för var dag som går. Jag vill inte glömma!
Det slog mig att det är den 26 april idag. Ett datum som får mig att tänka på pappa. Det var på denna dag för två år sedan vi fick hans cancerbesked och hela livet vändes upp och ner på en sekund. Jag minns hela situationen så väl. Jag och min vän Ia var på väg hem från stan. Vi hade gått hem och för en gångs skull hade jag släppt tankarna om att någonting var fel på pappa. Vi skrattade hela vägen. När jag kom in i lägenheten så möttes jag av att mamma och Ola satt och grät i köket. Det första som slog mig då det var att Ola skulle göra slut. Det var min enda tanke. Jag minns mammas ord så väl och det var många tårar som fälldes under den kvällen och natten.
Från och med den dagen levde vi alla i nått slags vakum. Det var inte någon som förstod någonting. Alla hade frågor men det fanns inga svar. Att leva i den ovissheten var det värsta jag varit med om. Det tog musten ur mig helt och hållet!
Veckorna gick och varje dag varierade från det bättre till det sämre. Man kunde aldrig veta hur pappa skulle må och det var svårt att veta hur man själv skulle bete sig.
De dagarna han mådde "bra" var guldvärda och det var dem man fick bära med sig för att orka. Men även de bra dagarna med mycke skratt blev ofta till kvällar och nätter med många tårar.
Idag sitter jag här med lika många frågor och inga som helst svar. Varför han?
Trots att bara två år har gått så är jag är rädd att jag håller på att tappa minnena från honom. Jag försöker komma ihåg hur han såg ut, hur han lät och hur han var. Det försvinner mer och mer för var dag som går. Jag vill inte glömma!
Saknar dig så ♥"
Detta skrev jag för ett år sedan. Nu har ytterligare ett år passerat...
♥
Jag är trasig utan honom!
♥
Smittorisken är över.
Nu har det gått två extra dygn utöver sista toalettbesöket så nu ska jag kunna socialisera mig utan att smitta vidare denna vinterkräksjuka. Känns skönt! Dock är jag ganska trött och slut i kroppen så jag orkar inte med så speciellt mycket.
Ikväll ska jobbet ut på after work och bowling. Jag hade också velat vara med ju. Kanske att jag åker in en sväng och ser vem som vinner bowlingen bara. Får se helt enkelt.
I morgon är det lördag och på kvällen blir det nog lite filmmys med Annika. Sen på söndag ska vi ut till Timmersdala för att fira min plastbrorsa (vi är inte längre bara systrar!! =) Haha! Han har fyllt 25. Det blir fullt hus och det kommer en hel del folk som jag inte har träffat än. Ska bli kul :)
Men nu ska jag ta mig upp ur soffan, fixa iordning mig en smula och sen traska iväg upp till Esplanaden. Ska se om det har kommit in något kul i butikerna och lite frisk luft lär inte heller skada.
Tjingeling!
♥
ingen rubrik.
if you get a chance - take it.
if it changes your life - let it.
♥
Vinterkräksjukan
Det ska då ta mig fan alltid vara något som härjar och jag blir så trött på det!
I söndags morses vaknade jag upp och var totalt väck. Fumlade mig ur sängen men trillade ihop minst två ggr på väg till toaletten. Fick vända om och så där fortsatte det nästan hela dagen. Kom mig tillslut upp och jag mådde ruskigt illa. Pendlade mellan sängen och toaletten. Kramper i magen och jag trodde seriöst jag skulle avlida emellanåt. Pratade med sjukvårdsupplysningen som rådde mig till vätskeersättning men inte ens den gick att få ner. Istället försökte jag sova bort smärtan hela dagen lång.
Igår hade smärtan fortfarande inte försvunnit och jag fick återigen ringa sjukvårdsupplysningen. De sa åt mig att fara till akuten. Sagt och gjort. Väl där tog det några timmar innan läkaren kom. Prover togs och det visade sig vara en infektion någonstans i kroppen så jag blev inlagd för observation på KAVA. Fick stanna över natten och proverna i eftermiddags visade att jag bar på vinterkräksjukan och jag blev "utsparkad" med en gång. Skönt att komma hem faktiskt och jag mår mycket bättre redan. Nu blir det isolering de närmsta dagarna. Hur fan ska detta gå??
Jag hatar verkligen sjukhus och allt vad det innebär. Det får mig att tänka på pappas jobbiga tid. Mycket frågor som söker sina svar och många tårar nerför kinderna.
Sen slog det mig också när jag låg där att det var två år på dagen som jag låg inne senast, då jag hade opererat buken. Pest och pina den vistelsen också!
Ska tillbax för skallröntgen på måndag men sen efter det hoppas jag att jag slipper det där jävla sjukhuset på ett bra tag. Det tär definitivt på psyket att behöva åka dit!
Kanske det kommer ett muntert inlägg nån annan dag, kanske inte...
♥
