Nännie

Sällan förut hade jag haft det i tal eller tanke. Det lilla ordet som skrämmer och plågar oss så. Ordet är Cancer.
Idag för 3 år sedan somnade min älskade pappa in. Denna (milt utryckt) skitsjukdom kan fara käpprätt åt helvete!

Åren, månaderna, dagarna och även timmarna utan dig är riktigt jobbiga. Jag tänker på dig ofta, flera gånger om dagen om sanningen ska fram. Ju längre tiden har gått desto svårare har det blivit. Tiden läker inga sår anser jag. Men kanske det blir lite lättare med tiden?

Tre hela år utan dig och hela livet har jag kvar. Hur ska jag klara det? Jag kan inte förstå det. Inte konstigt att jag aldrig känner mig hel när du inte finns hos oss, hos mig längre. Jag är trasig utan dig!

Ikväll satte vi blommor på pappsens grav. Det blev blommor i diverse orangea, gula och röda färger nu när hösten står på ingång. Det blev jättefint.

Nu ska jag krypa ner i sängen, kika en extra gång på ditt foto som pryder min bänk, sen hoppas jag att jag kan få sova så gott. Jag hoppas du gör det också pappa!